Vill du bli berörd? Hoppfull? Deppig? Glad? Känna jävlar anamma? Då ska du se Hallå hallå, som jag och David såg i somras. Det är långtifrån en solskenshistoria – snarare ett snapshot från verkliga livet, denna gång i svenska staden Falun. En film som verkligen rör om i känslogropen där i magen.
Filmen handlar om sköterskan Disa som brutit upp från sina döttrars pappa, som i sin tur träffat en ny kvinna. Disa däremot, står och trampar. Men så möter hon en aggressiv patient på sjukhuset som förändrar hennes syn på livet, tillsammans med en sjubarnspappa med riv i.
Den dialog som rörde mig mest till tårar var när den gamla döende damen började prata med sköterskan Disa.
Det lät såhär:
Damen: – Tänk om man i sin sista stund på jorden inser att man aldrig har varit levande? Aldrig vågat visa sitt jag, sitt själv, inför nån annan människa? Att man aldrig vågade uppleva lyckan … vad var det som gjorde att man var så rädd?
Disa: – Hur ska man kunna veta när man är sitt rätta jag då? Hur ska man kunna veta det? Hur vet man när man är lycklig? Hur vet man vad man tycker? Vad man känner? Och vem man är?
– Det enda man kan veta, det enda man kan känna är tomheten av att dölja sin själ… att aldrig våga visa… aldrig våga göra… det man egentligen vill.
Det är frågor som Disas jag jobbar med dagligen, på olika nivå, och jag är inte förvånad över att jag blev berörd av den dialogen. Det är att verkligen gå på djupet med sig själv, något jag brinner för att göra på egen hand såväl tillsammans med mina klienter.
1 comment. Leave new
Sen kommentar till detta inlägg. Vill bara lägga till den scen som förutom den du nämnt, som berörde mig väldigt mycket. Det är när Disa blivit avvisad av Kent och de sitter i bilen och han förklarar varför ”Jag dras till folk som mår dåligt, och det enda jag kan göra är att vara medveten om det och försöka förändra det”. Att veta vilken typ av människor man undermedvetet dras till och förändra det om det inte funkar. Vilken fantastisk insikt!