Förr hade jag svårt för att bara gå och ”göra” det där jag ville göra. Jag hade enorma perfektionistkrav på mig själv vilket gjorde att allt kändes så stort, tungt och omöjligt.

Men så en dag insåg jag att inget blir bättre för att jag ”gör sönder” det i ren perfektion. Det blir oftast bara sämre resultat, jag har inte kul på vägen och projekten blir färre för jag orkar inte samla all den energi som krävs varje gång för att göra allt perfekt.

Så jag slutade med perfektionistkraven.

Och plötsligt blev allt det där jag alltid velat göra så mycket lättare. Och den största skillnaden var att jag hann göra allt jag ville för jag insåg att good är good enough.

I dag gör jag alltid bara mitt bästa. Inte en gnutta mer.

För så fort jag börjar gnutta till det och tänker ”…jag ska bara göra lite mer här och fixa det där och det..” så är det kört. Då har jag trillat dit igen.

I början av min journalistkarriär lämnade jag inte ifrån mig en text utan att ha lagt enormt mycket arbete på den. Jag kunde sitta i flera dagar. Jag trodde att det var det som gjorde att den blev perfekt.

Men så var det inte. De texter mina chefer berömde mig allra mest för var oftast de texter jag ”slängt ihop” på en timme eller två.

När jag började som coach var det samma sak.

Jag planerade vissa klienters sessioner in i minsta detalj och la upp övningar i förskott för att försäkra mig om att mitt jobb blev topnoch. Men oftast förgäves. Varje gång jag planerat nåt kom klienten in och hade ett helt annat humör med sig eller nåt helt annat mål än vad jag hade i huvudet. Planerna gick ändå i kras. De bästa sessionerna är de som sker här och nu i stunden. Mötet mellan mig och den andra. Mallar, formler, förplanerade övningar och regler krånglar bara till det.

I dag låter jag alltid klienten styra.

Min vana gör att jag kan anpassa mig själv extremt snabbt, plocka fram passande övningar på sekunden och vara spontan. Jag gör ett betydligt mycket bättre jobb som inte följer en redan uttänkt plan.

Och det hade jag aldrig kunnat göra om perfektionistkraven fortfarande vara en del av mig.

Så dagens uppmaning till dig är inte bara att gå och göra allt det där du alltid velat göra utan att även våga släppa på perfektionistkraven.

Jag lovar dig att du både kommer längre har roligare på vägen och blir mer stolt över dig själv i slutändan.

Allt handlar inte alltid om blod, svett och tårar. Axelryckningar är underskattade tycker jag.

Try it, who cares what happens in the end?