Det är väldigt vanligt att de beteendena vi har egentligen inte alltid är riktade mot den de utsätts för. Många gånger kan det handla om en känsla, tanke eller handling som egentligen är/var riktad mot nån annan, till exempel nån/något i vårt förflutna. Som gör att det hela blir så pass mycket mer laddat än vad situationen i sig egentligen kanske är. Och vi reagerar orimligt starkt omedvetet.

Hänger du med? Eller blev jag för invecklad nu?

Jag tar ett konkret exempel:

Förr:
Någon i din familj sa alltid att till dig som liten att tårar var för svaga människor. Om du själv grät blev du bemött med ett ”sluta gråt!” eller kanske ”gråter gör bara svaga människor – så skärp dig!”. För dig blev detta något som fastnat och som har hängt med dig hela livet, du har tänkt på det då och då, eller plötsligt börjat minnas när någon frågat dig. Men du har inte insett hur det som minne påverkar dig i dag, så många år senare. Men det gör det.

Nu, ex 1:
Du gråter mycket sällan. Om du gör det är du helst ensam. När du ser någon gråta tänker du genast att den personen är svag. Så plötsligt börjar en vän till dig gråta och du reagerar direkt med ilska. På samma sätt som du blev bemött när du var liten. Du förstår inte proportionerna och vännen tycker du beter dig okänsligt när du tycker att denne ska ”rycka upp sig! eller när du helt enkelt bara kanske går därifrån. Ditt beteende blir så starkt eftersom dina tidigare minnen från förr triggas igång omedvetet.

Eller…

Nu, ex 2:
Du gråter gärna, du har gjort dig ”fri” från de föreställningar din familj har om gråtande människor och svaghet. Men så plötsligt en dag blir du ledsen på jobbet och en kollega frågar dig ”varför är du så ledsen, det var väl inte så farligt det som hände?!”. Du blir plötsligt fly förbannad och skäller ut kollegan efter noter. Ditt beteende blir så starkt eftersom dina tidigare minnen från förr triggas igång, omedvetet, liksom ovan, men denna gång ”ger du igen” mot din kollega på det sätt du önskar att du kunnat ge igen som barn mot din familj.

Ibland kan det vara viktigt att tänka lite utanför nuet när starka känslor kommer snabbt. Om man är intresserad av det vill säga. Är du nyfiken så kan du testa att ställa dig själv frågor som:

Hur känns det nu?

Vad var det som fick mig att känna såhär starkt nu?

Är det en rimlig reaktion?

Förstår jag min reaktion?

Finns det någon erfarenheter eller något minne från tidigare som påminner mig om detta?

Vad har i så fall de erfarenheterna/minnena med den här aktuella situationen att göra?

Personligt exempel

Jag har ett eget exempel jag gärna bidrar med. När David förut brukade säga ”ikväll tycker jag vi går och lägger oss tidigt eftersom det blev så lite sömn igår och vi båda ska upp tidigt” kunde jag bli jättesur och sa gärna emot i stil med ”du ska inte tala om för mig när jag ska sova och inte sova!!”. Det var en rätt orimlig reaktion på en välmenad sak. När det hade hänt ett par gånger frågade jag mig själv varför jag blev så upprörd varje gång han pratade om att sova tidigt.

För mig handlar det mycket om frihet. Sova är frihet. Och jag har alltid ogillat att både gå upp tidigt och att andra ska tala om för mig att jag ska sova tidigt. När jag gick i skolan hade jag extremt mycket ångest över att behöva gå upp tidigt på morgonen, varje morgon klockan ringde tänkte jag på riktigt att ”jag hade hellre varit jättesjuk eller typ död så jag slapp stiga upp”. Jag trivdes i skolan, men att just gå upp tidigt var en mardröm som triggade mycket ångest.

I dag vet jag att jag har en sen sömncykel, dvs jag har inte en standardcykel som är mellan 22-06 t.ex. Jag mår bäst av att sova mellan 23.30-08.30. Så när någon sa ”du måste gå och lägga dig”, typ mina föräldrar kände jag direkt att ångesten kom inför att somna och gå upp tidigt under morgondagen. För mig var skolans tidighet och regelverk som ett frihetsberövande och om jag blev tillsagd att sova tidigt kände jag mig instängd och låst. Alla dessa känslor väcktes till liv varje gång någon nämnde ”sova tidigt” i samband med att JAG var inblandad i det, och jag blev oerhört arg. Jag förklarade det för David som förstod och nuförtiden säger han alltid ”jag tänkte gå och lägga mig tidigt, men du får göra som du vill så klart” och då väljer jag själv. Vilket är underbart skönt!

Sådana här småsaker gör också att jag dels förstår mig själv och att vi har oerhört många mindre konflikter över skitsaker i relationen, som jag haft i mina tidigare relationer.

Det börjar oftast hos en själv – kanske har du något litet du tänkt på att du brukar överreagera på och vill utforska varifrån det kommer? Testa! 🙂