Du tänker ”jag vet inte om det här håller längre, vi är inte så gulliga mot varandra nuförtiden. Är jag verkligen kär eller tror jag bara att jag är det?”, och plötsligt är dina eventuellt-göra-slut-tankar igång. Men stanna upp och tänk rationellt!…
…För det är inte alltid en dans på rosor att vara kär. ALLA förhållanden har svackor, men de går också över. En svacka då och då är bara ett tecken på att ni har en sund och välfungerande relation. De finns där som små hinder som den högre makten har ställt ut, för att se om ni klarar av att ta er över dem – tillsammans – eller ej.
När folk kommer till mig med den där tanken jag först beskrev ovan, så brukar jag säga såhär:
– Hur ofta har du tänkt den tanken?
Beroende på svaret ge jag därefter råd. Är det första gången så ska du tänka till lite, fundera på det här med svackor och sedan låta det gå ett tag till. Har du känt såhär så många gånger, under en längre period, är det kanske dags för dig att du börjar utvärdera relationen du är i, vad ni har ihop, vad det är du innerst inne vill ha, om relationen du är i får dig att må dåligt och hur du skulle må om du lämnade den.
Att bråka jämt om allting varje dag, det är inte en svacka. Det är bara en icke hållbar relation. Utan en relation ni antingen måste ta tag i och börja jobba hårt med, eller fundera på om den är värd att dela i två halvor igen?
(Foto: Jamie87 på sxc.hu)
7 comments. Leave new
[…] du läsa fortsättningen? Kolla här! Rate this: Like this:GillaBli först att gilla denna post. från → Uncategorized ← […]
Känner igen mig så väl.. Är i sitsen just nu faktiskt…
Hur ofta är det bara sunt att fundera över sådana här saker? hur ofta är då och då liksom?
Bra fråga Sofia! Det är svårt att svara på eftersom det är väldigt personligt hur man tänker och hur ofta man oroar sig över saker, och om man är en person som analyserar allt jämt, eller bara relationen. Allt sånt spelar in, men även hur relationen är och hur länge ni varit ihop och hur gamla ni är framför allt.
Är man 17-18 så är man ju oftast inte lika mån om att binda sig för en längre tid (inte alla så klart, men många!) och kanske vill vidare i livet rätt fort, och då kanske en svacka är början på ett uppbrott, och inte bara en vanlig svacka man går igenom.
Men är man 30 och varit ihop flera år och planerar framtiden ihop så måste man överleva svackor på ett annat sätt och har man det upp och ner några gånger under 1 år är det ju normalt, men bråkar man varje dag om allt i 1 år kanske man ska börja tänka om.
Alla har olika långa svackor också så klart, vissa kanske varar i flera månader och då kanske du tänker på det jättemycket, men sen försvinner det och er relation förbättras, och då tänker du inte på det alls. Och vissa har en svacka på några dagar, men det är lugnt där emellan tills nästa dyker upp.
Som sagt, det handlar om Vem du är och Vilken relation du befinner dig i.
Hoppas du inte blev ännu mer förvirrad nu 🙂
Jag finns här om du vill prata! Mejla mig och boka en session så kan jag reda ut just Din oro över svackor.
Kram Jacqueline
Hjälp!
Jag är tillsammans med min drömkille, han är sjukt snygg, underbar människa och behandlar mig som en drottning. Jag har verkligen hittat den mannen jag drömt om. Vi har varit ihop i 9 månader och jag har hamnat i någon sorts svacka nu, jag tvekar inte att jag älskar honom men känner ibland att jag har tröttnat lite och vet inte riktigt själv på vad.
Vi bråkar nästintill aldrig och när vi väl gör det är det mest småtjafs som vi löser lätt. Jag går runt och har ångest hela tiden på sistone och undrar om jag gjorde fel som flyttade ihop med honom för tidigt och saknar den spänning vi hade i relationen i början då när vi alltid var spontana och allt vi gjorde var superkul och jättemysigt, nu känns det mesta vi gör ganska vanligt och inte så speciellt längre.
Jag har tidigare varit sambo två gånger båda killar bedrog mig och vi bråkade om allt ungefär varannan dag. Nu är jag äntligen tillsammans med någon som visar med hela hjärtat vad jag betyder för honom och jag tvekar? E detta bara rädsla och är det normalt att ha sådana tankar fast man har en bra och fungerande relation. Känns om att jag inte riktigt vet vad en normal och bra relation är då alla mina tidigare förhållanden var extremt destruktiva och icke fungerande.
Hej Elina,
Jag citerar dig: ” saknar den spänning vi hade i relationen i början då när vi alltid var spontana och allt vi gjorde var superkul och jättemysigt, nu känns det mesta vi gör ganska vanligt och inte så speciellt längre.” Mitt snabbtips är att 1) inse att alla relationer går upp och ner, och särskilt efter nystarten kan man lätt bli frustrerad då allt inte är så pirrigt längre, då får man skapa sig pirret och 2) se till att återfå lite spänning, föreslå att ni hittar på lite grejer ihop, och inte bara sitter hemma och gör ”vanliga” saker. Gå ut och ha dejter tillsammans, möts på stan, ta en middag, se en film, spela biljard/bowling/boule, gå på museer, grönan, skansen, you name it! Aktivera er ihop!
Sen finns det andra mer djupa orsaker till varför du känner såhär, och de kan jag hjälpa dig med vid en coaching, så spana in mina tjänster under ”Home sweet home”. En telefonsession rekommenderar jag, så ska jag hjälpa dig mer djupgående!
Hej, har varit ihop med min kille i nästan 4år (vi är 26 och 27år)nu och älskar honom fortf som en tok! Men sedan en ganska lång tid tillbaka har vi haft det ganska dåligt. Tror det började i mars nån gång då vi började bråka om minsta lilla. Mycket vardagliga saker som disk osv. Ju längre tiden gick desto mindre ”fin” blev han emot mig. Man skulle kunna säga att vi nådde botten nångång i april. Sedan dess har det blivit bättre och vi har inte riktigt bråkat sen början av Juni nu. Problemet är att jag inte riktigt kan slappna av, utan känner en oro hela tiden. Jag får ständigt tankar om att han funderar på att göra slut. Och har efter vår svacka blivit mer osäker på mig själv. Han är mycket mysigare mot mig nu, än under själva svackan. Men han är absolut inte samma gulliga som han var förut, då jag kunde få komplimanger i massor osv. Även om det är bra nu så har jag liksom kvar det negativa tankemönstret. Och försöka prata om det med min kille är helt omöjligt. Han är så less på att ”prata ut” och det är det sista han vill. Är han osäker på förhållandet? Eller är det bara jag som överanalyserar?