Om du läste gårdagens inlägg grundligt såg du också att jag lovade att bjuda på en story där teorin jag skrev om har funkat. Bara för att den funkar för en person betyder det så klart inte att den gör det för alla, men du har inget att förlora! Jag tror på den till 100 %. Här kommer lite inspiration i alla fall:

För ett par år sedan jobbade jag i en klädbutik, och träffade där en lite äldre tjej (hon var väl då 32 nånting) som jag jobbade ihop med. Hon var snygg, smart och väldigt social och spontan. Men hon hade haft ett problem, hon föll bara för svin.

År efter år efter år efter år. Det ena svinet efter det andra. Men de gav henne så mycket kärlek påstod hon.
Och ungefär såhär lät en av våra konversationer på jobbet:

– Jag vet inte varför jag alltid dragits till såna män. De har nåt mörkt jag gillar.

– Mörkt, som vadå?

– Ja men de är snygga, charmiga, farliga.. även om jag sällan vetat om det från början, de vet vad de vill, de är bra i sängen och de ger mig energi.

– Vilken typ av energi?

– Ja, alltså kanske inte direkt positiv energi. Det är väl mer att de är som magneter men nåt skumt ”fält” omrking sig som gör att jag dras till dem. Och de får mig att känna SÅ många känslor samtidigt.

– Det låter som att det är känslorna de framkallar som gör dig hooked?

– Hmm..ja, jo men jo.. du har rätt. Det är nog det. Jag känner mig levande då! Men sällan glad. Det är passion men så mycket bråk och maktspel. Och för att inte tala om tårar.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

– Men du är fri nu eller?

– Ja, äntligen tog jag mig loss.

– Berätta! Vad nyfiken jag blir!

– Jag träffade en kille som jag gick på dejt med. Han var dödens död, alltså tråkigaste svensson du kan tänka dig.

– Du gav honom en chans väl?

– Ja, jag tänkte ”max 3 dejter” men det var så trist, han var snäll och såg bra ut och sådär men han…

–…framkallade inte alla de där galna känslorna hos dig?

– Exakt!! Så jag tänkte, nä nu dumpar jag honom, ändå inget att ha.

– Du tänkte det, men gjorde du det?

– Nä, jag gjorde ju aldrig det för en kompis till mig tvingade att träffa honom 3 ggr till. Hemskt tänkte jag, men efter ett tag var det rätt mysigt. Och tryggt. Och han blev bättre och bättre. Och till slut så började det bubbla inom mig, men på ett smygande sätt liksom. Och inte på ett galet jobbigt sätt utan ett glatt, härligt, bekvämt sätt. Och det var då jag insåg: Det här är kärlek!!! Det är såhär det ska kännas när det är äkta och ömsesidigt och SUNT!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

– Gud vad härligt!! Så vad hände sen?

– Vi blev ihop! Helt underbart… och nu är vi sambo och ska snart förlova oss. Det känns typ som att jag är fri från nån jäkla sekt eller nåt. Och jag är kär, på riktigt (!) för typ första gången i mitt liv. Allt det jag känt för alla idioter under så många år, det har aldrig varit kärlek, det har varit passion, ångest, hat och beroende. Men du vet hur det är när man är mitt i saker, man är blind, ser inte sanningen, vill typ inte se den…

– Mmm… jag vet, det är ju det som är problemet för de flesta. Mitt i tornadon finner de lugnet, och tror att det är det som är himlen typ. Men egentligen går de miste om den äkta lyckan, och den äkta himlen.

– Ja…fy! Men men, det tog mig över 30 år att ta mig hit, men det var det värt. Nu är jag här i alla fall, och alla svin kan dra! hahaha…

(Foto: sxc.hu och Anders Andarve)

 

[adsenseyu1]