Jag var på ett fantastiskt fint bröllop i lördags, en av Davids bästa vänner gifte sig och vigdes i Katarina kyrka som var oerhört vacker. Festen blev lika galen som de säkert hade önskat sig med liveband och dans. Och allt var sådär rosenrött och magiskt..

Jag njöt av all den kärlek som fanns runt om oss hela den dagen. Och är så glad för brudparets skull. Men jag började också fundera. Det här är mångas dröm, men långtifrån allas.

Det finns mängder av personer där ute som inte tror på äktenskapet. Det finns också personer som är rädda för vad det innebär att binda sig på pappret. Att steget är alldeles för stort. Och det är inget fel, och inget man ska skämmas för. Det är normalt tror jag. Frågan är bara vad det är man egentligen är rädd för? För tänk efter, hur mycket mer binder man sig när man gifter sig? I princip inget mer än vad en liten ring och ett ynka vigselbevis säger, plus de där 6 månaders betänketiden man måste anpassa sig till om man vill ur äktenskapet då förstås.

Ändå är många så rädda för det stora steget.

Det största steget, enligt mig, är inte giftermål utan att sätta liv till jorden. Att skaffa barn är kanske något man behöver tänka igenom en gång eller två, att gifta sig, ja jag vet inte om det är så livsavgörande farligt.

Jag ska också gifta mig, jag är ju förlovad. Och ja, det är klart att jag också har tänkt att det är ett stort steg där jag binder mig. Och i början blev jag så klart också lite rädd, vem blir inte det? Men jag är inte det längre, och jag tror att det handlar om att jag inte lägger så mycket förväntningar i det.

Kanske är det där skon klämmer för en del?

Att giftermålet är att ingå ett slags förväntningslöfte om att vi ska älska varandra ännu mer, tills döden skiljer oss åt, än vad vi gjorde innan. Såna förväntningar ställer så klart krav på relationen och vips, så fick man prestationsångest som leder till nya kaotiska beteenden och gräl och så var den där fairy talen plötsligt helt skev och inget var längre så där puttenuttigt som vi hoppades på att det skulle bli. Och så går det åt skogen. Och där sprack drömmen. Och så blev man singel igen.

Visst, worst case scenario svart på vitt. Och nu ska vi ju inte katastroftänka, inte sant?

Men just det tror jag en del gör. Och undviker därmed hellre att binda sig. Tar inte snacket om vi är ett par eller inte, presenterar inte nya partnern för barnen, flyttar inte ihop, friar inte, skaffar inte barn. För ju mer seriöst det är desto större är ju också risken för att någon kan bli sårad.

Men… vi måste frångå våra höga förväntningar, prestationskrav och jakten på perfektion!!! Om vi aldrig vågar satsa, hur ska då våra relationer kunna få leva fritt och växa till evig kärlek?

Det är snarare såhär jag ser på äktenskap, och jag hoppas att David håller med mig, och att det kanske var lite så han tänkte när han bad om min hand… 😉