De flesta brukar tyvärr resonera såhär: Hellre ihop med någon halvbra eller rent av sagt dålig – än ensam! Men vilka risker finns det med det?

Jag träffade nyligen en person, L, som jag diskuterade just detta med. Hon har valt att dejta en kille hon innerst inne inte är kär i, och som inte är världens bästa kille direkt, i ren brist på annat. Hon har tänkt såhär:

– Jag bryr mig inte om han inte bryr sig om mig så som jag hade önskat att en kille gjorde, för jag vet ju att det ändå inte är vi i längden, så därför tar jag mer skit från honom än jag någonsin skulle göra annars. Hellre honom än ingen alls…

Hennes tanke var att hon skulle hänga med honom ett litet tag som ”tidsfördriv”, men nu har hon insett att hon typ blivit beroende av hans sällskap – och inte klarar av att gå tillbaka till det ”ensamma” singellivet som hon så fint uttryckte sig. Hon ångrar sig alltså bittert nu i efterhand över att hon ens började dejta honom så seriöst, och vet inte hur hon ska ta sig ur detta. Och frågade mig om råd!

Det finns bara ett svar, är han inte bra och du inte är kär, bryt kontakten! Det kommer svida, särskilt när du nu vant dig vid att ha honom vid din sida, men det måste göras. För om du inte gör det nu blir det bara värre ju längre tiden går och desto svårare blir det att gå tillbaka till ”ensamheten”.

Det är lite som att dra av ett plåster. Det gör jäkligt ont i typ några sekunder men är så värt det när det väl är gjort. Och ju längre du går med plåstret på desto mer fästs det vid din hud, och det gör ännu ondare när du ska försöka dra av det efter ett tag…

En annan sak är att han hindrar dig från att bli kär på riktigt – i en bra kille! OCh frågan du då måste ställa dig är: Är det värt det? Är min lycka värd att äventyras pga. av honom?

(Foto: Cosmo)

[adsenseyu1]