Varför är det så, att vi tror att vi måste vara starka jämt och ständigt utåt sett? Och bara låter oss vara svaga i vår ensamhet? Vad tror vi att vi kan uppnå med det? Bättre livskvalitet? Bättre relationer? Bättre rykte? Högre status? Jag tror inte vi vinner någonting, snarare tvärtom så tror jag att vi förlorar på det i längden.

Jag brukar säga att det är först när du berättar om nåt du är rädd för, nåt du tycker är jobbigt eller nåt du mår dåligt av…. eller vågar lätta på dina känslor hur du känner här och nu… som du kommer andra människor nära. Och jag tror stenhårt på det!

Det betyder inte att du ska berätta om det största traumat i ditt liv för främlingar, men att du vågar stå för när du gör fel, yttra det som känns obehagligt och berätta om de vardagsfighterna som du ständigt måste ta och förlorar energi av.

Jag vet att ju oftare jag blottar strupen desto större respekt får jag från min omgivning, och desto mer sällan blir jag biten. Men… det gäller så klart att förstå att en blottad strupe inte innebär vapenvila, det finns många krigare där ute. Jag räknar alltid med en strid eller två varje år, och det vore konstigt om jag inte fick ta en. Och därför blir jag heller varken överraskad eller låter mig bli nerslagen av den när den kommer. Jag tar striden, förlorar eller vinner, men går alltid vidare med blottad strupe. Jag låter inte rädslan hindra mig från att våga visa mig svag.

Det är inte alla där ute som gillar personer som vågar visa sig svaga – de utnyttjar deras styrka i att våga visa sig svag. Och de personerna är de starka? Inte enligt mig.

Jag brukar ofta säga till mina klienter att jag också har problem i livet, att mina relationer och min vardag inte är problemfri bara för att jag jobbar som coach och terapeut. För varför skulle det vara så? Visst, jag kan säkert tackla en hel del svårigheter bättre än vissa (men inte alla!) eftersom jag lärt mig massa knep i mitt yrke, men bara för att jag jobbar med människor och psykologi betyder det inte att jag inte har några problem.

Gör det mig till en sämre coach eller terapeut? Nej, det skulle jag inte vilja säga, snarare tvärtom. Det är min stora styrka som gör mig stark, att jag vågar visa mina svagheter och om och om och om igen berättar för min omvärld och mina klienter att jag är mänsklig. För vem vill jobba med fejkade superhjältar egentligen?…