Jag ser hur markören på mitt tangentbord blinkar frenetiskt. Den liksom talar till mig ”Skriv! Ja men kom igen nu, skriv något då!!” Men jag får inte ur mig ett enda vettigt ord. Jag har inte skrivit i den här bloggen på över två månader (minus I’m back-inlägget från i söndags då!) och plötsligt får jag skrivkamp. Jag som älskar att skriva?

Känner du igen dig?

Hur något du anser att du tidigare varit så jäkla damn good på plötsligt inte längre sitter i ryggmärgen, det har runnit dig ur händerna. Eller när det där du tänkte att du var modig nog att göra plötsligt känns oöverstigligt. Helt enkelt omöjligt. Och du får panik. På grund av vad då? Jo, prestationsångesten så klart.

När jag skulle börja skriva min bok hände samma sak, jag fick sån oerhörd skrivkramp att jag var tvungen att skriva de första styckena i varje kapitel här inne i bloggredigeraren. Det var enda sättet jag kunde lura min hjärna att tro att det var ett vanligt blogginlägg som skulle skrivas, ett sånt där som jag skrivit cirkus 2 000 gånger tidigare. Och det funkade. För samma sekund som jag loggade in började orden flöda ur mig.

Men hur ska jag göra nu? I dag när jag inte får ur mig ett vettigt blogginlägg? Låtsas att jag skriver en bok? Nä, det funkar ju inte!

I stället för att göra det jag ska, skriva en bloggkrönika, finner jag mig själv surfa runt på andras bloggar. Jag ursäktar mitt beteende för mig själv genom att intala mig att jag bara ”söker inspiration”. Bullshit. Det kallas inom KBT för undvikandebeteende. Jag undviker att göra det jag borde göra och prokrastinerar i stället, ja alltså skjuter upp det där viktiga.

Det här händer oss alla. Kanske till och med dagligen. Att vi får prestationsångest, undviker och skjuter upp. Frågan är vilket ämne som du gjorde detta med senast?

• Var det när du tänkte ”nu tar jag tag i dejtande och loggar in på nätet/i appen” men plötsligt fick ett sug att börja städa i stället?
• Eller när du hade bokat den där dejten med den där singeln som väckt ditt intresse och du plötsligt avbokade för att du hade ”så mycket just den här veckan”? Fast du inombords vet att du egentligen bara fick prestationsångest för tänk om du inte skulle duga?
• Eller var det när du skulle ta upp den där känsliga diskussionen som du och din partner låtsats ignorerat senaste tiden? Och du tänkte ”han/hon tar ju aldrig upp ämnet, så varför ska jag?”
• Eller kom prestationsångesten över dig när du satt på jobbmötet häromdagen och precis tänkte lägga fram din nya idé? Men så plötsligt kom kollegan på en ännu briljantare idé och din bleknade i jämförelse, så du bestämde dig för att hålla tyst och ta upp den nästa vecka (…eventuellt, eller typ… aldrig!) i stället?
• Eller lovade du att hålla tal på din bästa väns bröllop/fest/middag/event (eftersom du har många fina ord att säga) men så plötsligt kom du inte på ett enda när det var dags att skriva det där förbaskade talet? Så du skyllde på att du var för stressad för att kunna åta dig uppgiften.

Oavsett situation kan jag slå vad om att du någon gång under detta år har hamnat i samma knepiga sits som jag hamnade i just i dag. Och att du då tvivlade på dig själv, om du duger eller ej, om det du ska säga/göra/skriva är bra nog och om det ens är värt det? Och då plötsligt börjat undvika, bortförklara och skjuta upp, om och om igen.

Vad händer när vi gör så?

Jo, vi börjar tvivla ännu mer på oss själva. Vi förstärker prestationsångesten, vi sänker vårt eget självförtroende ”jag kan ingenting!” och vår egen självkänsla ”jag är inte en bra människa som håller på såhär”.

Hur bryter vi det?

Vi rannsakar oss själva, precis som jag gör i skrivande stund. Varför får jag prestationsångest? Vilka tankar styr denna känsla? Vad är jag rädd för? Vilket beteende får jag? (Undviker jag, bortförklarar eller skjuter upp, eller helt ignorerar?). Sedan är det dags att hitta en lösning och gå emot, trots att alla hjärnspöken skriker ”gör det inte, strunta i det, flyyy!”.

Min lösning?

Jag delar med mig av problemet, just nu till Dig, och hade inte just Du suttit och läst detta nu hade jag ringt en vän, eller min fästman David, och lättat mitt hjärta samt bett dem peppa mig!
Jag försöker också väcka min empati för mig själv och bli självmedkännande. ”Jackie, det är inte lätt ibland” ”Vissa dagar är tunga, det är bara så” ”Kom igen, du klarar det, du vet att du kan” ”Ta ett djupt andetag och bara gör det! När du är klar får du en belöning, kanske en bit choklad?”

Jag låter aldrig mina rädslor och min prestationsångest komma i vägen för det jag både vill, och ibland även bör, göra. Låt inte den hindra dig i ditt liv och dina relationer heller! För vet du vad det bästa är? När du lyckats bryta undvikandet och gjort det där som var så vansinnigt svårt växer du som människa och din självkänsla med den. Så det väntar en belöning, jag lovar… Men den finns på andra sidan rädslotunneln.

★ ★ ★ ★ ★ ★ ★ ★ ★ ★ ★ ★ ★ ★ ★ ★ ★ ★ ★ ★ ★ ★ ★ ★ ★ ★ ★ ★ ★ ★ ★ ★ ★ ★ ★ ★ ★ ★ ★ ★
Väckte jag precis en tanke du vill dela med dig av? Mejla mig: info (a) relationsproffset.se (Nättroll undanbedes!)
Vill du se mer av mig? Adda mig på Instagram: @jacquelinejoo