Jag får ofta frågan ”din relation är väl helt perfekt kan jag tänka mmig med tanke på ditt jobb?”. Och alltid svarar jag detsamma: ”Nej, den är långt ifrån perfekt, vilken relation är egentligen perfekt? Ingen tror jag!”.

Är det inte lite så, att vi inbillar oss att alla andra lever i perfekta relationer, har de perfekta jobben och är sådär underbart lyckliga som bara jag själv kan drömma om. Men börjar du fråga runt så inser du snart att det sällan är så som du förställt dig. Ingen lever ett perfekt liv. Och de som gör, de ljuger!

Det kanske lät hårt, det där sista om att de som alltid säger att allt är så ”jädrans perfekt” ljuger. Men det är min uppfattning, jag tror inte att någon kan tycka att allt är helt perfekt jämt, då ljuger de för sig själva. Alltid finns det nån öm punkt i livet som man önskar att man kunde ändra på.

Därför är jag sjukligt misstänksam när jag träffar folk som bara, bara, bara är glada jämt och ständigt. Och som ler oavbrutet och aldrig visar minsta aggression eller sårbarhet. Då tänker jag genast ”hmm, hur glad är den här personen egentligen?”. Det är sunt att ha kurvor i sitt hmör, och likaså i sin relation.

Ena dagen är jag och D hur puttenuttiga som helst mot varandra för att nästa dag hamna i irriterande diskussioner om saker vi ältat oss gula och blå på förr. Vi älskar varandra lika mycket båda dagarna, men vår relation är inte perfekt. För det finns inga sådana relationer!

Och är det inte lite det som är charmen med det hela?

Ja, att det går upp och ner, men att kärleken ändå består, om den är äkta vill säga?

Så nästa gång du mejlar mig eller springer in i mig behöver du inte ställa frågan ”visst är din relation perfekt?” för nu har du svaret. Det är den inte, aldrig, och kommer aldrig att bli! Och det är just det som gör den värd att stanna kvar i. 🙂