Jag tror många känner igen sig i att inte vilja ta alldeles för mycket utrymme i ett samtal med en vän. Förutom de som helst enbart snackar om sig själva vill säga.
Men de som inte kvalar in i den kategorin hamnar i stället i den som dels vill få utlopp för sina egna känslor och berätta om sina erfarenheter men som så fort samtalet ägnats liiite för många minuter åt enbart en själv direkt bollar över till vännen:
– Men nog om mig, berätta nu, hur går det för dig??
Och så sitter vi så, fram och tillbaka. Bollar till vännen, fångar bollen, bollar snabbt tillbaka igen och så vidare…
Lite tröttsamt, inte sant? Vi vill ju få prata om oss själva, samtidigt som vi vill visa respekt för vännen och ge denne samma utrymme. Men oftast resulterar det i att vi ger vännen mer utrymme. och är vi två av samma ”kategori” så slutar det med ett evigt bollande. Och samtalet blir inte sådär menignsfullt som vi hade önskat.
Men varför kan vi inte göra det lite enklare för oss?
Varför kan vi inte säga till den där vännen som vi ändå är trygga att säga sånt här till, att ”du vet du vad, under vår fika nu i cirka 2 h kan vi inte ägna 1 h åt att prata om dig och ditt liv så lyssnar jag, stöttar, peppar och ger råd om du vill, och så nästa timme gör du detsamma för mig”?
Det behöver inte handla om att att gå in i en terapeut-eller coachroll utan bara om att slippa ha den där lilla djävulen på axeln som hela tiden förstör ert samtal eftersom den konstant viskar i ditt öra:
Och för vissa spelar det ingen roll hur kort stund de själva tar ordet. Den envisa lilla djävulen dyker upp ändå, om och om och om igen!
Men är det inte dags att börja utrota den – och ha mer djupa meningsfulla samtal med våra närmsta vänner?
Och om du är rädd för att prata om det här ”problemet” som du kanske mot all förmodan känner igen dig i, ja då kan det vara värt att ha detta i beaktning…