Eftersom jag fått en del mejl och några kommentarer på dikten från i går, där många skriver att de känner igen sig, tänkte jag spinna vidare på det ämnet, destruktiva relationer. Vad kännetecknar en sådan? Och varför tar vi oss sällan ur dem tidigare? Här är mina personliga reflektioner kring det.

Destruktiva relationer skulle man kunna skriva spaltmeter om, eftersom de är så komplexa och ser helt olika ut beroende på vilka som är i den, men det gör jag inte i dag. Utan nu tänkte jag mest plantera en tanke i dig så att du vet vad du ska hålla utkik efter, och undvika!

Det är sällan du ser att relationen du är på väg in i är dålig, eftersom de oftast börjar hur bra som helst. Men sen händer det något längs vägen och den där lyckliga känslan försvinner allt mer och mer. Alla relationer är inte lyckliga jämt, men vad skiljer en relation som har svackor från en destruktiv relation?

Ja, förutom allt vad fysiskt våld heter (vilket är ett självklart tecken för vissa, men inte andra!) så är den psykiska delen minst lika viktigt, men inte lika lätt att ta på. Här nedan har jag listat några saker som är varningstecken. Om din partner får dig att:

– Helt ändra personlighet åt det sämre, eftersom han/hon påverkar dig dagligen åt nåt håll.
– Tycka illa om dig själv och ditt utseende.
– Sluta umgås med dina vänner och familj, för att slippa tjafs från hans/hennes sida.
– Tappa bort dina drömmar och mål som en gång betytt allt för dig.
– Göra precis som han/hon vill för att undvika bråk.
– Konstant söker hans/hennes bekräftelse för att få någon som helst hint om att du är älskad, eftersom du aldrig får bevis på det, vare sig i ord eller handling, utan i stället blir nedtryckt dagligen.

Varför flyr du inte när du märker alla dessa saker? Svårt att svara på, eftersom det handlar helt om vem du är och vad du har varit med om innan. Det är lätt för utomstående att tycka ”vadå, det är ju bara att göra slut”, men det är sällan så enkelt som många tror. Ibland kan dessa faktorer spela stor roll:

– Din partner har fått dig att tro att han/hon är den enda du nånsin kan få, för ingen annan kommer nånsin vilja ha dig (s.k. manipulation!). Du känner dig hellre halvt älskad än inte älskad alls, dvs. du är hellre i denna relation än är singel.

– Du har skapat dig en identitet genom att vara ett ”vi” med din partner, och glömt bort dig själv på vägen (vet du inte vem du är skräms du så klart av tanken på att plötsligt bara leva med dig själv)

– Du har kanske tappat dina vänner och familj och vågar inte ta steget ensam, tänk om de inte vill ha tillbaka dig, hur ensamt kommer inte det att kännas då?

– Du är så psykiskt nere och energilös att du tappat allt vad ork heter och håller dig hellre flytande på ytan än börjar simma därifrån, för du har ingen kraft till det längre.

– Du är rädd för vad din partner ska göra mot dig OM du drar. Kanske har han/hon hotat med fysiskt våld om du inte lyder?

Jag vill poängtera att jag inte är utbildad psykolog eller terapeut och inte har någon som helst utbildning när det kommer till att handskas med sådana här djupa problem. Allt jag skrivit ovan är enbart min personliga reflektion kring ämnet, för att få du ska få upp ögonen för hur en relation ibland olyckligtvis kan se ut.

Känner du igen dig på fler av punkterna ovan uppmanar jag dig till att ta kontakt med någon som kan hjälpa dig, om du vill ha hjälp vill säga! En psykolog, terapeut eller kurator. Det går bra att gå via ungdomsmottagningarna, RFSU för oss äldre eller via din skola eller företagshälsovården Previa.

[adsenseyu1]