Varför säger vi alldeles för lite av det vi såväl tänker som känner – men framför allt primärt KÄNNER i djupet av oss själva? Vad är det vi är rädda för?
Jag hade en diskussion med en vän häromdagen och det lät såhär:
– Kan du förstå va elakt att han gjorde så mot mig?!
– Verkligen! Det måste gjort dig jätteledsen??
– Ja, jag blev så ledsen eftersom jag hade trott att vi skulle gjort som vi hade planerat och när han styrde om kändes det som att det jag ville inte hade någon betydelse alls och att han trampade på mig. Det gjorde väldigt ont och jag kände mig besviken, ensam, ledsen och bortprioriterad…
– Sa du det? Gud vad bra!
– Nej, är du inte klok???
– Vadå va sa du då?
– Jag skällde ut honom bara… och han fatta inte varför jag blev så sur, tyckte att jag ”överspelade”… så nu är vi ovänner och jag vettefasiken vad som händer.
– Men varför sa du inte vad du kände från början?
– Jag vet inte, vadå vad skulle jag ha sagt då?
– Så som du sa nu, till mig?
– Ja meeeen… hmm kan man ens säga så? Shit det har jag aldrig gjort.
– Klart man kan! Och problemet är att alldeles för få säger vad de känner innerst inne och blir arga och hugger ifrån i stället. Hur konstruktivt är det på en skala?
– Nee det är klart…
– Testa att förmedla dina primära känslor nästa gång så får du se hur det slutar i stället… 🙂
– Okej, ska testa… om jag vågar…
1 comment. Leave new
Hejsan! Detta är första gången jag besöker din blogg (hörde idag att du hade en) men tittar varje vecka när du är med i The Voice. Jag har för ett tag sen bestämt mig för att jag vill plugga till relationsterapeut men undar vilken väg jag ska gå?! Någon sa att jag borde läsa till socionom och sen vidare men länet mig ute värst sugen på det egentligen. Finns få utbildningar (snarareinga) med enbart den inriktning jag vill ha.. Vad hade du föreslagit? Jätte tacksam för svar! Och tack för att du är en så bra inspirations källa! Älskar att höra på dig i tv! / Paulina