Plötsligt springer du in i en gammal vän, före detta kollega eller uråldrigt ex och ni börjar småprata om ditten och datten: Vad ni gör nuförtiden, om allt som hänt sen ni sist sågs, hur partnern/barnen mår etc etc. Och när ni ska gå blir det sådär konstigt stelt…

… ja, eftersom ni inte riktigt vet hur ni ska avsluta ert lilla meet-up. Så du hasplar ur dig:

”Vad kul det var att springa in i dig, vi borde ses nån dag?!” och ångrar dig bittert i samma sekund. ’Varför i helskotta sa jag sådär?’ tänker du genast.
”Självklart, här ta mitt nummer….” får du till svar medan du fortfarande står och biter dig i läppen. Du nickar välmenande och ni byter nummer.

Hur ska du ta dig ur det där nu hade du tänkt dig?

Du liksom jag vet ju att den där inplanerade träffen väldigt sällan inträffar ändå, eftersom det allt som oftast rinner ut i sanden. Men just det gör också att det hela är än mer onödigt. Varför säger vi ”vi borde ses” när vi faktiskt inte tycker att vi egentligen borde det?

Jag tror att det handlar om ren och skär artighet.

Vi vet helt enkelt att det låter artigt, och i 9 fall av 10 är det folk säger, så då gör även vi det även denna gång. Det låter ju så konstigt att avsluta med ”ha ett bra liv!” inte sant?

Men… Life moves on. And so did you guys.

Den där vänskapen, kollegerelationen eller urgamla kärleken känns urvattnad, ni har helt enkelt inte särskilt mycket mer att säga varandra.

Det är skillnad när vi springer in i nån vi verkligen verkligen vill se igen, då är det klart vi ska stämma träff. Men då brukar de där träffarna sällan också rinna ut i sanden – de brukar tvärtom bli av!

Så nästa gång du faktiskt inte vill träffa den där personen du nyss stött in i igen säg helt enkelt bara: ”Det var verkligen superkul att träffa dig, men nu måste jag gå vidare, ha det så bra!” och våga avsluta där. Det är artigt nog, glöm inte bort det.