Att dela känslor är ett bra sätt att känsloreglera i stället för att ta till andra dysfunktionella strategier för att ahndskas med t.ex obehag. Men alltför få väljer just att dela känslor med andra, ibland bara av ren och skär ovana och ibland för att det finns relevanta anledningar till det.
Just dessa relevanta anledningar kan vara många, men det finns särskilt två som jag ser och hör ofta, och som jag har en hypotes om är formade av dagens samhälle och är särskilt vanligt i vissa generationer.
Att dela positiva känslor – som då förstärks…
… till exempel lycka drar sig många för att göra på grund av den hemska Jantelagen. Vi ska inte tro att vi är något och att skryta är tabu. Därför kanske vi håller det där som vi fick beröm för och är stolta över för oss själva, i stället för att prata om det till andra – för vi är rädda för att de ska tro att vi skryter om våra egna bedrifter. Ingen vill ju vara en skrytmåns!
Att dela negativa känslor – som då minskar…
… till exempel prata om nervositet, skam, rädsla, ledsenhet drar sig många för att göra på grund av att de inte vill vara till besvär för andra. Att störa andra i deras egna hektiska och känslomässigt svåra liv med våra egna problem och tillhörande känslor är det få som vill göra – vi är rädda för att bli en belastning för andra. Ingen vill ju vara jobbig!
Men är det inte två hemska tankar?! Att vi inte kan dela positiva känslor med risk för att uppfattas som skrytmånsar och negativa känslor med risk för att uppfattas som jobbiga och belastande.
Jag tycker att vi ska börja tänka om, och såväl uppmuntra andra till att våga dela med sig av sina känslor som själva börja göra det oftare.
En stor del av mina terapier är just fokuserade på att få folk att prata om – och dela med sig av – sina känslor och behov och att våga sätta gränser eller prioritera sig själva, utan att trampa på andra. Väldigt spännande, och lärorikt, anser jag. Något många av oss borde bli bättre på.
1 comment. Leave new
Intressant artikel. Vi människor får inte visa sina känslor så är det och har alltid varit. Sedan att vi döljer ångest, skam och annat genom att bedöva oss med mycket alkohol, droger och andra skadliga saker är bara tråkigt. Man måste ju alltid vara på topp för att passa in i dem rätta kretsarna och minsta lilla att det inte passar så hittar man en massa fel på sin partner, kompis. Ganska trist men HUR ser en perfekt person ut och VEM bestämmer vad som är rätt och fel? för gud förbjude att bete sig annorlunda och gå sin egen väg då är man ju en tönt. /Martin