För ett par veckor sen skrev jag ett inlägg där jag illustrerade en psykologisk tanke jag haft med en bild. Kontentan var att så fort du slutade kämpa fick du allt det du så länge kämpat för. Till det inlägget lovade jag även en del 2, som jag totalt glömde av.
Därför tackar jag alla er som mejlat och kommenterat och efterfrågat del 2. Jag behöver er mer än nånsin just nu när mitt minne alltför ofta tryter. Så tack för att ni, dessutom med en nyfiken och positiv ton, uppmanat mig att skriva det så ni får något att läsa!
Del 2 – Till dig som har gett upp
Många är vi som någon gång kommit till den återvändsgränd vi alla fasar. Då energin har tagit slut och lyckan känns så väldigt långt bort. När vi trodde att vägen hade en fortsättning men plötsligt fanns det längre ingen vägen att vandra på. Vi är inte mer än människor. Vi ger upp där och då. Vi sätter oss ner längs vägkanten som en trotsig 3-åring som inte längre vill gå.
Folk ropar på oss att vi ska resa oss upp. Att vi ska fortsätta kämpa. Att vår lycka komma snart. Men vi slår dövörat till. ”Ska de vara mina vänner borde de dela min uppgivenhet och sorg med mig, ingenting annat”, tänker du samtidigt som du muttrar ”inte än!” som svar till dem.
För endast du vet vad du behöver just nu.
Du vet saker om dig själv som de ingenting vet om. Du vet att du måste få sitta där och slicka dina sår. Det enda stödet du behöver är någon som säger ”det är okej, sitt du där och ta igen dig, du behöver all kraft du kan tänkas behöva för att orka vända om igen”.
Och har du tur har du en vän eller två av sorten liksom dessa. Har du mindre tur får du klara dig på egen hand.
Oavsett om du sitter ensam eller har någon vid din sida försvinner solens strålar efter ett tag. Himlen öppnar sig och kvar lämnas du drypande våt och med en ilande vind. Kylan gör att du darrar och det blir olidligt att sitta ner på den blöta vägen. Tanken om att du måste fly börjar sakta gro inom dig. ”Men flykt är inte det rätta sättet”, tänker du, samtidigt som något plötsligt händer!…
Regnmolnen skingras. Vinden tystnar. Och solens strålar börjar värma.
Flykt var inte rätt strategi men en rätt tanke att tänka, och att invända sig mot. Ovädret fick dig på benen och trots att den isande kylan och bitterheten fortfarande ekar dig tom inombords vet du att det är dags att göra något åt saken.
Du vänder dig om och vandrar samma väg tillbaka. Ty det var en nitlott men inget du inte lärde dig något om. För du vet nu vilken väg du inte ska vandra igen – det finns så många andra vägar du inte testat än….
(Foto: Abc.net.au, Fineartamerica.com samt Matt Champlin)
2 comments. Leave new
Hej!
Mig kommer du säkert inte ihåg, vi mejlade för herrans många år sedan!
Du borde fundera (om tanken inte redan slagit dig) på att skriva en bok.
Du skriver så otroligt vackert och beskriver komplicerade saker med okomplicerade ord, det är det vackra med skrifter. Hoppas faktiskt på att tanken redan slagit dig och jag skulle bli den första att köpa din bok i så fall!
Kram!
Hej Catarine,
Tack för otroligt fina ord!! Jag blir så glad när jag läser att du gärna skulle vilja läsa en bok av mig. Jag har gått länge i de tankarna men inte haft tiden till att engagera mig i en hel bok – men… time will change och jag lovar dig att i sinom tid kommer det en! Och jag signerar den gärna 🙂