Jag fick den frågan häromdagen. ”Självklart strävar jag efter det, men jag är bara människa som alla andra så det är inte alltid jag lyckas i alla lägen” var mitt svar.
Men skulle jag aldrig leva som jag lärde undrar jag egentligen vem jag vore? Eftersom min passion är att utvecklas som människa – och hjälpa andra utvecklas – vore det ju rätt hemskt om jag som privatperson inte brydde mig alls om de saker som sades bakom den stängda dörren på min mottagning.
En sak jag såväl hört som pratat mycket om nyligen är just att våga trycka på paus-knappen när farten blir för hög.
Vi måste inte prestera jämt. Vi behöver inte köra 180 varje dag, varje timme, varje minut. Men om vi vill kunna ha en stark drivkraft måste vi även inse att vi måste prioritera oss själva titt som tätt.
Att tänka:
”Jag hinner inte stanna och tanka bilen för jag har så bråttom till min destination”
är det dumdristigaste vi någonsin kan tänka. För utan bensin kommer vi aldrig fram.
Så idag kände jag att jag behövde vila. Den lilla energi jag hade kvar efter en stressig fullmatad förra vecka ägnade jag helhjärtat åt mina klienter. Att hitta ett träffsäkert bloggämne är inte prio.
Jag behöver inte heller prestera jämt. Behöver inte både vara bästa terapeuten och bästa skribenten. Ibland är det okej med en vecka på halvfart.
Och då när jag tänker, känner och agerar så lever jag definitivt som jag lär.
Just nu vill jag bara sitta i den där båten eller njuta av den här solnedgången. Och vet du vad? Det är HELT okej! Jag är bara människa. Så även du!