Jag älskar ju Zelda, det är en av mina favoritserier. Och den här stripen var klockren tycker jag. För jag känner igen både mig själv, mina vänner och mina klienter i detta dilemma.
Inte nödvändigtvis just ämnet det berör, kring polygami :), utan snarare det här med att många av oss, och säkert du också (?), kan känna igen oss i just det här med att vi säger saker som vi sen i förlängningen inte riktigt kan stå för rent känslomässigt. Vi tror att vi kan det – men sen visare det sig att vi inte kunde det. Och då vågar vi inte alltid ta tillbaka det vi sagt utan spelar hellre ”coola” i stället för att berätta hur det kändes och att vi kanske ångrat oss på vissa punkter.
Varför låter vi stoltheten styra i sådana lägen?
Vi säger att vi inte är ute efter nåt seriöst, fast vi är det. Vi säger att vi inte alls känner känslor som vi visst gör. Och vi säger att vi är fine med saker som vi inte alls är fine med.
