…då vet man att man lever. Det är då man inser vad man har – och verkligen kan känna sig tacksam. Och det är först då allt annat som brukar vara så oerhört extremt viktigt plötsligt blir oviktigt. För det enda som betyder nåt är det som betyder allt.
När min kära fästmän fick ett hemskt alarmerande besked för 2,5 år sedan – att han eventuellt hade en livshotande sjukdom – föll plötsligt världen samman. Den månaden som vi väntade på att utredningen och provsvaren skulle granskas var den längsta i mitt liv. Plötsligt hade karriär, pengar, boende, fritid och allt materiellt ingen som helst betydelse längre. Det enda jag hoppades på var att beskedet skulle vara som vi hoppades, ett falsklarm, vilket det som tur var va!
Efter den månaden lovade jag mig själv att aldrig mer tappa den känslan vi hade då. När det var vi två mot världen. Och inget annat betydde lika mycket som kärleken, vår kärlek men även kärleken till alla de andra som står oss nära.
Men man glömmer fort. Är inte det en del av livet?…
Helt har jag aldrig glömt, det har etsat sig fast i bakhuvudet för alltid. Och har på ett sätt gjort vår relation endast gott.
Men så plötsligt väcktes såväl tanken och känslan rejält till liv igen. Under julhelgerna. När jag får ett samtal om att han under juldagen åkt till akuten. Där och då lät det inte så allvarligt, men oron i magen var annorlunda, den var otäckt lik den för 2,5 år sedan. Jag lugnande mig själv: Det var en svullen arm, och det kan väl inte vara alltför farligt, eller?
När svullnaden urartade och armen inte bara var enormt stor utan även het, röd och med en hög feber blev det nya sjukhusbesök och den ena läkaren efter den andre som kliade sig i håret. Exakt vad det var visste ingen. Infon var bristfällig. Och nån som lugnade vår oro fanns inte. Hur allvarligt det var kunde ingen tala om och medicinen hjälpte inte. Han blev värre, och värre.
Hade jag inte haft en vän som är utbildad sjuksköterska hade jag nog gått i taket av oro. Henne kunde jag fråga om allt. De oempatiska läkarna gjorde absolut ett bra jobb, rent praktiskt, men känslomässigt då? Tyvärr inte lika bra. Känslorna låg som orostäcken i de långa sjukhuskorridorerna men ingen tog nånsin upp dem till ytan – och satte ord på dem!
Precis så som halva samhället är byggt, känslolöst och med bristande empati, så knappast något nytt, enligt mig. Men desto mer kritiskt på en plats där liv och död flätas samman.
Min vän sa att febern och den extremt höga sänkan var oroväckande men även om det skulle eskalera och mynna ut i det allvarligaste för just denna typ av infektion kunde vi vara lugna. Riskerna är inte så stora om man vårdas på bästa möjliga sätt. Det var skönt att höra.
Men oron stannade så klart kvar.
Det är vid sådana här tillfällen man blir arg på folk som skäller ut varandra för strumpor som ligger på golvet, att kassörskan har dragit fel belopp eller att jobbmötet gick åt helvete.
Det är vid sådana här tillfällen det viktiga jobbet och den brinnande passionen släcks och tjatet uteblir. Man kapslar in sig under ett känslomässigt täcke, håller tummar och tår och ber till den högre makten att allt ska bli som förr. För vem bryr sig om goda resultat i karriären och vem vill tjata och gnata när det finns så mycket annat som betyder så mycket mer?
Ordspråket….
… stämmer så väl!
Efter diverse dropp, tabletter och sprutor mår han äntligen bra igen – och vi kan andas ut. För den här gången.
Men jag tror att det är just sådana här saker, och den gången för 2,5 år sedan, som gör att vi är sånt starkt team. Vi har andra typer av värderingar än par som inte haft sådana upplevelser ihop har. Och det finns oändligt många par där ute som inte bara kommer nära det vi nuddat vid utan som lever med – eller mitt i – det. De paren har nog än mer perspektiv på livet och relationen än vi nånsin kan ha.
Tanken är inte att vi ska leva exakt varje dag som den sista och oroa oss för allvarliga saker, det är inte det jag säger…
… jag säger bara att innan du börjar störa dig på småsaker, blir upprörd över petitesser eller grälar med dina nära och kära om obetydligheter – tänk till en gång extra! För när allt kommer omkring, hur viktiga är de där sakerna.. egentligen?! Antagligen inte särskilt viktiga alls.
