… är att du inte är ensam mitt i allt kaos. Även om det var du som blev ”bortvald”, dumpad, lämnad eller sviken, så är du inte ensam. Det må kännas så, men så är det inte. Och det här inlägget handlar inte om att det finns fler som går igenom samma sak som du, som också nyligen blev lämnade, den handlar om andra sidan av myntet.

Den handlar om att du inte är ensam i den förre detta relationen som nu din dejt/partner tydligen valde att avsluta. För ni var två – och är så även i detta smärtsamma ögonblick när ni ska gå isär.

Jag fick nämligen ett mejl från en tacksam klient nyligen. Förutom många fina ord till mig valde hon även att berätta om en text hon hade fastnat för, som också hade hjälpt henne i hennes uppbrott. Och textens innebörd var just detta tema, som jag valt att lyfta i dagens inlägg.

Om att bli lämnad, sårad, sviken och dumpad

Förutom den enorma smärta som det innebär när den man själv älskar enormt mycket väljer att inte fortsätta relationen känner många också ilska och ibland även aggression. Det är sällan vi lämnas med svar på alla frågor och med en känsla av att allt blivit utrett och vi förstår varför partnern valde att göra som den gjorde. För det är mer vanligt att vi står som levande gråtande frågetecken som mitt i all ilska kräver svar – på varför han/hon gjorde slut men även på varför det gör så ont?!

Och det här inlägget handlar om smärtan

Eftersom smärtan oftast är så olidlig så gör vi oftast allt för att bli kvitt den. Och det kan vi göra på alla tänkbara möjliga sätt, till exempel:

• Vi kan granska oss själva och fråga vad vi gjort för fel?
• Vi kan slå på oss själva för hur värdelösa vi är som blev lämnade
• Vi försöker hitta rimliga förklaringar till varför partnern valt att agera som de gjorde
• Vi kan skylla på anknytningsproblem
• Vi kan skylla på att vi är fula, dumma, fel, hopplösa
• Eller intala oss att relationen ändå var så jäkla dålig och behövde ta slut

osv osv…

Alla har vi våra egna sätt att handskas med smärtan. Oftast på ett rätt destruktivt sätt.

Men den lättaste utvägen är ändå att skylla sin smärta på partnern. Ja, det är förvisso partnerns ”fel” att vi nu står ensamma och sårade kvar, eftersom det var dennes beslut. Och därför känner vi att vi har rätt att projicera all vår ledsenhet och ilska på personen i sig. Det är inte fel att göra och känna så, men det är att blunda för en viktig sak i det här: och det är att det beslutet som vår ex-partner tog många gånger var ett svårfattat känslomässigt och smärtsamt beslut. Och säkert inget lätt gjort för denne heller.

I varje uppbrott är ni två individer

Du känner dig ensam. Ensammast i världen kanske till och med. Och felet ligger hos den andra. Men är relationer så enkla? Oftast inte.

Din ex-partner känner givetvis också smärta! Din ex-partner gråter också (jag kan lova dig det, även om du själv inte har fått se det!). Din ex-partner går sällan känslomässigt vidare efter en endaste vecka – inte ens den partnern som väljer att vandra vidare direkt in i en ny relation. För alla uppbrott måste läkas, känslorna regleras och accepteras, och sånt tar ofta tid.

Dina tidiga känslomässiga sår rivs upp igen vid ett uppbrott

Den finns även en annan viktig aspekt i det här med smärta vid uppbrott. Och det är att vi alla reagerar olika. Vissa blir inte lika ledsna som andra. Vissa går vidare och läker snabbare. Medan andra sörjer långa svåra perioder. Och det handlar inte om vem som kan ”rycka upp sig” snabbast utan det handlar om våra tidiga känslomässiga sår.

Det finns inget enkelt sätt att förklarad det här på. Och det finns mängder av olika åsikter kring så djupa ämnen som detta. Men min åsikt är den här…

Allt vi upplever sätter spår inom oss. Att helt bortse från det förflutna är som att blunda för en stor del av oss själva.

De känslomässiga såren som vi dragit på oss under vår uppväxt ser olika ut för olika personer, beroende på vad vi upplevt. Men det vi har gemensamt är att situationer senare i livet, som liknar de vi en gång upplevt och ”fått sår av”, kan trigga igång samma smärta som ursprungssmärtan vi upplevde när vi för första gången var med om det som gav oss det känslomässiga såret.

Så för den som en gång blev riktigt riktigt sviken, lämna eller bortvald tidigt i sitt liv har många gånger också svårare att gå vidare efter ett uppbrott i vuxen ålder. Inte alla, men många. Därför är det inte så konstigt att vissa känner starkare än andra personer som inte upplevt övergivenhet på samma sätt.

Med andra ord vill jag att du ska fundera lite över dessa 4 saker:

• Du är inte ensam i en separation! Din ex-partner sörjer med största sannolikhet också
• All smärta du känner är inte baserad på din ex-partners handling eller detta uppbrott i sig.
• Och viktigast av allt, vi känner smärta på olika sätt baserat på vilka erfarenheter vi har från tidigare i vårt liv.
• Se smärtan, acceptera den och ta hand om den i stället för att fly från den – för den kommer alltid alltid alltid ikapp dig hur mycket du än försöker att springa!

(Foto: sxc.hu)