… kommer jag att må bra och alla mina problem kommer att lösas!”. Det var en mening som fick mina öron att spetsas när jag satt på ett café för ett tag sen och råkade höra en konversation som två tjejer i 25-årsåldern hade.

Såhär lät det också:

– Jag känner inte att jag mår bra just nu, allt är verkligen skit.
– Vad är det som känns jobbigt?
– Jag vet inte vad jag vill med mitt liv, jag är så totalt förvirrad.
– Gud jag vet hur det är!! Inget har fallit på plats, jag blir stressad.
– Jag med! Jag vet inte om jag ska bo i Sthlm, Linköping eller Gbg, eller kanske utomlands? Milano, Paris, NY?
– Men vad vill du helst?
– Jag vet inte, det är mitt största problem just nu. Va fan ska jag jobba med? Var ska jag bo? Var blir jag lycklig? Jag har hoppat runt halva landet nu känns det som… men jobbet är ändå absolut viktigast det är det som gör en lycklig… om jag bara hade en dröm att kämpa mot då skulle jag bli lycklig jag lovar!
– Det måste kännas tufft? Jag bor i alla fall här, och det känns okej.
– Ja, det är tufft, det är ett helvete, jag har ingen trygghet alls. Jag är så totalt förvirrad.
– Men vad ska du göra då?
– Bestämma mig!
– När då
– Ja jag måste ju gå klart min utbildning nu först, sen måste jag flytta. Jag vill kanske jobba med mode ju, men fan den branschen är så svååååår! Åhhh jag är sååå olycklig!
– Ja fy fan, assvår…
– Och så går det inge bra med XX som jag dejtar….
– Inte?!
– Nej, han håller på och leker runt, fan det vill ju inte jag. Ingen kille, inget jobb, ingen hemstad. Fan!
– Ja fan asså…
– Men kille har jag ju ingen som sagt det är nog värst.
– Du sa att jobbet var värst alldeles nyss ju, att du inte visste vad du ville jobba med, att om du bara hade en dröm att jobba mot skulle du bli lycklig??

– Ja, men jag har ångrat mig nu!!…
– Efter 5 min?
– Ja!… Det är att hitta en kille som är värst. Alltså, om man bara har någon som man är kär i och som är kär i en då löser sig ALLTING, då kvittar jobb, då kan jag fan skita i Milano och mode då kan jag jobba på ICA hela livet, det är killen jag vill ha, då kommer jag bli lycklig, jag bara vet det. Nu hittade jag svaret.
– Jo men du har nog rätt alltså, blir man kär så blir man lycklig och då kvittar nog jobbet..

Hmm… tänkte jag

… och var så nära på att avbryta dem i deras diskussion för att gå in och coacha lite.

Drivkraften till att finna en partner ska inte ligga i att ”DÅ blir jag lycklig, när jag träffar honom/henne”. Det är bättre att FÖRST hitta inre ro och lycka i sig själv, SEN kan man hitta en partner som man kan bli ännu lyckligare och dela sin lycka med.

För vad händer om du hittar den där perfekta partnern och lyckan uteblir?

Eller om du blir lycklig med partnern och sen lämnar partnern dig. Då plötsligt försvinner även lyckan. Varför? Jo för att din lycka bara varit falsk, eftersom den hängt på er relation och inte funnits i djupet av dig själv. ÄR det äkta inre trygg lycka? Nej.

Du har bara hittat en ”klippa” att luta dig mot när det blåser. Som en slags quick fix lyckovariant. Är det bra? Tveksamt. Är det inte bättre att då i stället hitta stabiliteten i sig själv så du klarar motvind på egen hand, och sen en partner du kan hålla i handen när det blåser, eftersom extra stöd så klart är mysigt och behövligt ibland? Men inte avgörande.

Om jag skulle spå in i den där tjejens framtid…

… tror jag inte att hon skulle bli lycklig bara för att hon hittade en relation. Och jag tror inte att hon totalt skulle skita i allt vad karriär heter om det betyder så mycket för henne just nu innerst inne. Och jag tror att hon, när hon hittat sin kille, ändå skulle leta efter nåt ännu större mål som skulle leda henne till lyckotankar som börjar med ”om jag bara…”.

(Fotot är manipulerat: sxc.hu)