Jag har ett erkännande att göra. För bara 5 år sen trodde jag att det vilade nån slags ”förbannelse” över mig och mitt hjärta. Jag hade nämligen en ”magisk” gräns som jag trodde kontrollerade mig och mina känslor. Men, det stämmer inte, och nu ska jag berätta varför…
Visst, jag har dejtat otaliga idioter som krossat mitt hjärta, och haft relationer där jag blivit dumpad. Men de längre förhållandena som jag haft med de bra killarna som förtjänat min kärlek har på ett eller annat sätt tagit slut runt 12 månader. Och oftast på grund av mig själv, det vill säga, jag har avslutat dem på eget initiativ.
Den här ”magiska” svarta 1års-gränsen fanns ständigt i mitt bakhuvud och jag ställde mig ofta frågan: Tänk om jag tröttnar??? Tänk om vi bara klarar 1 år – och sen lämnar jag honom?
När jag berättade det för folk sa jag oftast:
– Tänk om jag aldrig kommer kunna vara ihop med någon mer än 1 år, aldrig gifta mig och skaffa familj? Det kanske är nåt SERIÖST fel på mig och min hjärna?!?!?
Men åter igen tog min kloka mamma ordet och sa:
– Det är inte fel på dig, du är ung, självklart tröttnar du lättare på dina killar som 20-åring än 30-åring. Och så länge du inte håller på såhär tills du är 40 kan du vara lugn. Jacqueline, det hör till åldern!
Och som alltid, mum was right…! Det hörde faktiskt delvis till åldern! Att jag tröttnade handlade inte om nån förbannelse som vilade över mig utan om detta:
1. Jag testade mig fram utan att inse det själv. Jag ville helt enkelt vara ihop med olika typer för att se vilken typ jag mådde bäst med, sunt nog!
2. Jag var ung och kände fortfarande att jag ville festa, vara singel då och då och göra spontana saker som inte är lika lätt att göra som par.
3. Jag var rädd för att binda mig av ”normala” skäl och fick ångest så fort nån frågade om jag och min dåvarande skulle vara ihop för resten av livet?
4. Jag hade helt enkelt inte träffat rätt kille – och befann mig inte ens på det planet i livet än då jag ville träffa Honom.
Men, så träffade jag D. Och plötsligt försvann till och med tanken i bakhuvudet som typ byggt bo där de senaste åren i mitt liv. Jag var inte rädd för Om jag skulle tröttna? Jag var inte rädd för att Kommer han tröttna? … allt bara blev glasklart.
Den här mannen vill jag spendera min framtid med. Punkt slut.
Och det var då jag insåg allt det jag skrivit ovan. Allt jag gjort, alla jag vart ihop med, alla jag dejtat, alla jag dumpats av, alla jag dumpat… de människorna var bara en lärdom på vägen som förde mig mot The One! Och utan dem hade jag och D kanske inte ens klickat så bra som vi gjorde 
Så vad du än gör, tänk aldrig att en relation som gått försummad var helt i onödan – cause it never is!
Väldigt fint!! Stämmer väldigt bra! Kram
Men om man har svårt att glömma sitt ex fastän man träffat en ny och helt fantastisk kille – vad ska man göra då? Betyder det att man inte är redo för en ny relation eller att man inte hittat helt rätt i den nya? Mitt hjärta slår fortfarande över ett slag vid varje livstecken från mitt ex och allt som påminner om honom gör fortfarande ont trots att det nu är många månader sedan det tog slut. Den nya killen är underbar och på alla sätt en bättre match för mig men jag blir inte i närheten så glad vid ett livstecken från honom som jag minns att jag blev av mitt ex i början. Å andra sidan var den relationen krävande och svår och jag kände mig underlägsen från allra första början. I den nya är jag trygg och därmed inte lika utmanad. Suck. Visste du alltså direkt att D var rätt? Är det lika bra att lägga ner och invänta det? Fast då med risk att det igen blir någon jag ser upp till lite för mycket… Varför kommer inte ”glasklart” för mig när det är balanserat och bra?
Hej Lisa,
Jag svarar på din kommentar på bloggen så att andra kan läsa också eftersom alltför få går in på kommentarerna
Pingback: När du träffat en ny – men inte kan glömma ditt ex |
Pingback: Jag tröttnade på mina pojkvänner efter 1 år « I Date Joo – Do's and don'ts inom dejting och relationer