Något som är väldigt väldigt vanligt och som jag får många mejl och tar en del coachingar om är den ständiga jakten. Du känner säkert igen den själv? Du vet att just den HÄR personen är rätt för dig, men uppenbarligen har inte han/hon klurat ut det än. Och du upprepar samma mönster om och om igen…
Varför vill de personerna som du vill ha, aldrig ha dig?
Det är en svår fråga. Och självklart finns det inget givet svar på den, om det ändå vore så väl ändå.
Problemet många gör dock är att de bara ser de här personerna som de ständigt blivit dissade av, och inte resten. För i många fall är det så att det finns både en och annan tjej/kille som faktiskt velat ha dig, men som du inte velat ha. Och de här fallen räknar du aldrig in, utan dina resultat blir att ”Ingen som jag vill ha vill ha mig = ingen vill ha mig!” Punkt.
Jag har varit där också. På samma plats som dig. Och jag fattade inte vad i helskotta jag gjorde fel hela tiden??
Alla som jag blev förälskad i tyckte att det var kul att hänga med mig ett tag men sen… ja, då kom det någon ny puma som tog den plats jag kämpat för i flera månader – och vips så var han visst redo för en relation. Men med någon ANNAN! Eller så föredrog han att ligga med 10 nya tjejer och stay single.
Men så sa min mamma till mig såhär:
– Du, Jacqueline… den här Micke, Anton, Kalle och Hampus då? Som du också dejtat det senaste året? Har jag fel nu, eller visst var det Du som dumpade dem?
Jag tystnade. Men kontrade en minut senare med att svara:
– Men vadå, DE räknas inte!!
– Räknas inte? Okej, intressant. Så de här stackars killarna som FAKTISKT blev kära i dig, och som DU lekte med ett litet tag, de räknas alltså inte? Och ingen vill egentligen ha dig? Det stämmer liksom inte gumman. Det ser ut som du mörkar en del av din ”statistik”.
Hon hade rätt. I min värld var allt svart eller vitt – och nu hade jag valt den svarta delen att fokusera på. Ingen ville ju ha mig! Det var stämpeln jag hade satt på mig själv.
Det värsta var att det samtidigt var lite skönt också. Jag menar, alla de snygga killarna som jag jagade, de ville ju ändå inte ha mig. Så då kunde jag ju sitta och tycka synd om mig själv hemma alldeles ensam (ja, för detta pågick ändå upp över 20-års åldern) och gråta och klaga på alla idioter. Och verkligen tänka att ”det är ändå ingen idé att försöka, det går ju ändå åt h*e”. Och då var det okej att låta bli att försöka mer, och sitta hemma och tycka synd om mig själv i stället.
Men det jag inte såg. Var de här andra killarna. ”Micke”, ”Anton”, ”Kalle” och ”Hampus”, som jag hade dissat. Frågan var ju snarare Varför ville inte JAG ha DEM? Var det inte där jag borde börja leta i mig själv, först? Innan jag bestämde mig för att ”Ingen vill ha mig!” …?
Och efter ett tag insåg jag just det här – och det blev en resa i sig… som jag får ta en annan gång. 
Pingback: Olyckligt kär i fel personer – jämt? « I Date Joo – Do's and don'ts inom dejting och relationer
Ja, det är verkligen intressant!
Jag är en av de killarna. Inte just de. Men en som blivit utsatt för detta av andra tjejer. Skall förklara vad det leder till. Som 40 årig singel har jag bestämt mig för aldrig mer skaffa mig ett förhållande. Kommer leva ut livet ensam. Jag gillar tjejer men alltsom oftast är ni jäkligt elaka och rent oförskämda. Ni är inte värda smärtan det orsakar att bli ignorerad år ut och år in.
”Ni”-tilltal är kanske inte alltid bra att använda, eftersom de innefattar ALLA tjejer. Men jag säger exakt samma sak som i din förra kommentar du postade nyligen: Hur mår du? Vad drömmer du om? Hur önskar du att ditt liv såg ut? Jag tror inte att du innerst inne vill leva hela livet ensam? Är det verkligen din vilja? Eller har den åsikten formats pga. att du är djupt sårad? Skulle du vilja ha hjälp med hitta tillbaka till lyckan? Har du någon att prata med om allt som hänt dig?