Häromdagen sprang jag och min kille på ett av mina ex. Jag såg exet av en slump när vi gick förbi honom i en butik och, social som jag är, reagerade jag spontant och gick fram och hälsade…
Men var det så smart? Nja.
Stämningen blev stel, genant och fruktansvärt oskön. Vilket jag absolut inte räknat med.
– Vi har bråttom..så vi måste..ja..gå typ, sa jag efter sisådär 1 min och 30 sekunder.
Jag trodde inte att det skulle bli sådan hemsk stämning, i så fall hade jag definitivt inte gått fram och sagt hej.
Varför? Ja, varför, undrar jag? Varför kan man inte springa in i ett ex (som man var ihop med för fleeera år sedan, inte några månader sedan), med sin nya, och kunna agera som vuxna människor och föra en halvdan konversation åtminstone?
Jo, för det finns begravda gamla känslor, revirtänk och annat trams som jag brukar försöka ignorera. Denna gång gick det inte, men jag kommer inte att sluta försöka. Hur fel det än kan tyckas vara.
Visst, min rekommendation är att INTE gå fram med din nya kille och hälsa spontant på ditt ex. Men… regler är å andra sidan till för att brytas, när du kan dem!
Så, nästa gång jag ser ett ex kommer jag att springa fram igen, och nästa gång igen, och igen…För någon gång hoppas jag att alla parter (inte bara jag!) ska ha insett att people change och people change their lives too.
