I går skrev jag att jag skulle berätta för dig om när min före detta granne raggade på mig. Och självklart håller jag mitt löfte!
Länge hade det bott en ung kille i min ålder next door. Vi brukade prata då och då i trappen och hejade när vi sågs ute på stan. Plötsligt en dag flyttade han och en ny kille (eller rättare sagt man) blev min granne.
En dag stod någon ute och sjöng i trappen och jag undrade vad det var som skedde, jag öppnade därför dörren och stack ut mitt ansikte. Det var grannmannen. Jag log lite och sa att jag bara undrade vem det var som sjöng.
Han började småprata men jag ursäktade mig och sa att jag var stressad iväg på en middag.
– Jag med! svarade han med ett leende och förklarade att han var singel.
– Jaha du, skoj för dig, svarade jag. Ha så trevligt på middagen i kväll.
Jag var bara allmänt ”grann-trevlig”. Han tog det nog som en liten invit. I guess.
För dagen efter fick jag denna lapp i brevinkastet:
Först tänkte jag inte svara, men insåg snabbt att det var rätt elakt. Och jobbigt att springa på varandra då efter det dessutom.
Så jag svarade såhär i stället:
”Tack för inbjudan men jag måste tyvärr tacka nej. Ha en bra kväll!”
Plötsligt fick jag ett nytt brev, med ett rätt illa svar faktiskt:
”Jag menade det bara som en vänskaplig granngest, ingenting annat. Det hoppas jag att du förstår!”.
(Bilden är inte min granne)
Yeah right you did! Det svaret sa snarare: ”Aouch fan tack för dissen, jävligt illa och nu får jag ångest. Fan. Måste släta över. Nu, fort. Fan.”
Hade det varit den unga killen som bodde där först så hade jag tagit det som en komplimang. Men nu kändes det mest sliskigt faktiskt! Han var säkert 20 år äldre än mig. Självinsikt? Tydligen inte.
(Foto: sxc.hu)