Okej jag erkänner. Jag är grym på att spela spel om jag vill. Jag är grym på att jaga killar – på ett bra sätt! Jag är grym på att vara sneaky men även chill. Fast vet du vad? Jag är så trött på allt vad det där heter. Jag är inte mer än bara en vanlig tjej…
….som uppskattar killar som uppvaktar en.
Är det inte lite tråkigt tjejer, att det känns som att vinden har vänt nu de senaste åren? Att killar är vana vid att tjejerna ska jaga dem, så att de slipper anstränga sig så mycket?
Det har hänt mig flera gånger de senaste två åren som jag varit singel… att jag dejtat en kille, som jag själv oftast bjudit ut (gång på gång) och han alltid tackat ja.
När jag bestämt mig för att avvakta hans nästa moove har han visserligen hört av sig, men inte bjudit ut tillbaka. Sådant är osexigt och jag har tröttnat på jagandet och i stället ignorerat honom för att spana efter nästa byte.
Så två månader senare plingar mobilen till:
Eller…
Så springer man in i honom på krogen:
Han: – Asså, varför slutade du bara ringa?
Jag: – För att jag tröttnade, du får väl också ta initiativet, vilket du inte gjorde?!
Han: – Men jag ville inte skrämma bort dig och det var ju oftast du som fråga om vi skulle ses, så när du slutade att fråga tänkte jag att du inte ville längre?
Suck…
Omanligt är ordet. Och tröttsamt. Sådana SMS och sådana konversationer brukar jag oftast tackla med ett leende och ett ryck på axlarna, bokstavligt eller bildligt talat.
För vet du? Jag är trött på att behöva jaga. Om det är ett konstant jagande som krävs för att han ska fatta vinken, att jag är intresserad, så vill jag inte ens ha honom längre.
Han ska uppvakta mig och höra av sig till mig exakt lika mycket som jag till honom. Och är han rädd för den jämställdheten så passar vi helt enkelt inte ihop!
Så kontentan av det hela är:
Vill du verkligen ha mig?
Ja, men kom och ta mig då!
(Foto: Bluecommassi och pixgallery.com)